Det va ju precis det här som inte skulle hända.

Men nu sitter jag här, funderar över känslan i magen och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Känns så jävla nice, men Matilda - IGEN eller?  Ne skärpning förfan.

 

Vill så mycket men kan göra så lite åt saken och det fuckar upp mitt huvud totalt. Fast antar att jag kan säga att det är på ett bra sätt. Ett dumt jävla bra sätt. 

 

Ikväll slutade det med att jag blev ensam och här sitter jag i mitt kök, lyssnar på chill kärleksmusik och kedjeröker. 

 

Läser om allt, upprepar, väntar. Händer inget.  

Inte ett skit händer det. Hur mycket jag än vill, men endå inte. Åh beslutsångest över känslorna.

Visste inte att man kunde ha det på ett sånt här sätt.

 

Antar att det gäller att vänta och se, inte som att jag har någon brådska i alla fall. 

 

Ne, imorgon går jag raka vägen till affären och lägger mina sista pengar på papper och penna för nu har jag så mycket att få ur mig annars kommer jag få psykbryt. 

Trodde bloggen skulle hjälpa till lite men vafan, funkar ju inte om jag ska behöva skriva i gåtor.  

Handlar om att visa respekt,  behandla andra som du själv vill bli behandlad, va ärlig och säg alltid vad du känner. En dag kan det va försent.  

 

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter det där lilla. Känslan går inte att förklara.  

 

"Det löser sig. Allt löser sig alltid"

Ja det hoppas jag verkligen.  

 

Vill komma ihåg den här dagen på nått konstigt sätt, så lägger upp en bild som påminner om kvällen men även efter ett fett bra gympass idag. 

 

 

C som i chilla under fläkten hela kvällen.  Typ. 

 

Okej guys, för er som inte känner mig så fick jag cpryck för lite mer än två veckor sen att börja träna och har tränat i stort sätt varje dag sen dess. Ni som känner mig fattar precis vad jag menar. Hallå, det enda jag gör nu för tiden är att bomba instagram med träningsbilder. 

 

Tänkte ta upp lite varför jag fick det här rycket.

Grejen är att jag har alltid i hela mitt liv vatt smal men för ett tag sen när jag och mitt ex gjorde slut så gick jag ner till 45kg, bara sådär och så insåg jag att jag inte alltid kommer va smal och att en dag kan det bli så att det bara smäller till. Sååå dum nog som jag var så försökte jag sluta äta, men älskar ju mat så fick den smarta idén att om jag blev hungrig så va det ju bara att äta, dra till toan och sen spy upp allt. Fyfan va smart jag tyckte att jag var. Inte överdrivet mycket liksom, men tänkte att de gånger jag verkligen äter mat så kunde jag äta tills jag blev mätt sen va det bara att inta position inne på toan och så slapp jag få ångest över vad jag hade tryckt i mig. Det va en sån lättnad när det va överstökat, för ärligt talat, vem Gillar att spy egentligen? Fan nått av det värsta som finns. 

Tänkte att nu när jag är smal så måste jag hålla mig smal.

 

Det va en dag då min lillebror bjöd ut mig på mat för han skulle flytta till norge och det första jag gör när jag hade ätit klart är att "bara gå på toan". Det är efter det jag insåg att fan Matilda, såhär går det ju inte att hålla på, skärp dej nu! Min lillebror bjuder mej på mat och jag går och kör fingrarna i halsen det första jag gör. 

 

Så jag lägger av, bara sådär och går och funderar ett par veckor hur jag ska fixa det här nu. Jo men vafan, jag börjar träna!  Har ju velat det innan men har vatt alldeles för lat. Jag va inte direkt rädd för att gå upp i vikt på så sätt, bara att min kropp skulle va fulare än va den va och med fett på kroppen skulle den va fulare. Skeva, dumma tankar. 

Ne men visst jag började istället att träna, äta nyttigt och inte spy.  För va smart nog att fatta att om jag bara åt rätt och rörde på mig så kunde jag va lugn liksom.  Och nu är jag här, har bara hållt på i två veckor, men fan så mycket bättre jag mår. Mitt enda bekymmer nu är att det ska bli som ett beroende. För jag vet att om jag skulle skita i det, i att träna, och om det sen skulle "smälla till" så skulle jag aldrig få fingrarna ur röven till att börja träna igen. Vet att det skulle ta sån tid att se skillnad på min kropp, och dom som känner mig vet att om jag vill nått så ska det ske jävligt snabbt och jag skulle aldrig ha tålamod till det. Men det återstår att se, inte direkt att jag strävar efter att bli träningsnarkoman. Vill bara kunna ha kontroll på min kropp liksom. Men det kommer med tiden!

Känns som jag kommer få ett samtal av min kära mor någon dag framöver när hon inser att jag har börjat blogga igen och ser det här. 

Huvudsaken är att jag mår bra nu, right? 

 

Nu ska jag sova, ledig från jobbet imorgon så blir att gå upp tidigt, träna sen åka till överum och städa ur våra skitlägenheter som jag och mitt ex inte har gjort än. Skönt att få det gjort! 

 

Nu kommer jag fan börja blogga igen, tänker ta ut allt här, tänker skita i vad andra tycker.  Aaaaallt kommer stå, har jag gjort nått dumt så jaa då tar jag den smällen sen i så fall. Vet att det inte kommer va särskilt många läsare i alla fall, lustigt när jag inte har bloggat på femtioelva år typ. Behöver ha ett ställe där jag bara kan dampa av mig. Dagbok är för mesar, i do it the awesome way där alla kan läsa om mitt skitliv som till och från faktist är ganska bra endå. 

En del är ganska förbjudet att få veta faktist,  men kommer ha små kodord som inte någon dum jävel kommer fatta i alla fall. Okej dubbelmoral på mej när jag skriver att allt kommer stå, men det kommer ju faktist stå fast omformulerat. Om det handlar om någon viss person eller nått sånt så kommer den personen garanterat fatta fast jag inte skriver namn, för sååå kul ska vi inte ha det! Bara för att jag nu tänker öppna upp mig så betyder det inte att folk i min omgivning vill det, så lite respekt får jag väll ta och visa.  

Frågar någon om nått som står i bloggen så kommer jag inte svara på det, så är ni nyfikna behöver ni inte ens tänka tanken. Mamma och pappa lär väll inte va stolta,  så gör mig en tjänst,  speciellt mamma - ge fan i att läsa min blogg. Älskar er!

 

Ja det va väll det. 

 

You only live ones. Peace