I måndags fick jag sparken av olika anledningar, jag har fortfarande inte vågat säga nått till pappa då jag vet att han kommer fucking döda mig. Så här sitter jag hemma medans han tror att jag är och jobbar och jag får ljuga ihop historier om varför han inte behöver köra dit och hämta mig nu när han endå är i stan. 

Antar att jag berättar när jag har löst jobb-delen. Då har han ju inget att säga till om, eller?

 

Jag har träffat världens mest finaste tjej. Jag tycker om henne så det gör ont, och det blir inte bättre av att hon bor 170 mil ifrån mig. Hur ofta kommer vi kunna träffas liksom? Speciellt nu när jag står utan jobb och har typ 200 spänn som jag ska försöka leva på nu på nått jävla sätt.

 

Jag sa efter Cotten som bodde 3,5 timma ifrån mig att jag aldrig skulle kunna gå in i ett distansförhållande igen.

Och nu har jag fastnat för den här helt underbara tjejen som bor i stort sätt längst upp i Sverige. Även fast vi inte har känt varandra så länge så vet jag att jag inte vill släppa henne utan vill hålla fast vid henne i alla lägen och se vart det här kan ta oss. Typiskt flator, right..

Vet inte hur jag ska tänka eller hur jag ska försöka fixa saker och ting. Jag säger jämt att allt löser sig alltid och att man bara lever en gång. Mina motton här i livet. Men nu vet jag varken in eller ut. Det gör så ont bara. Antar att det är saknaden och ovetandet som skaver i hela kroppen.

 

Människor säger att pengar gör en inte lycklig. Jag som är urfattig då? Borde inte jag va överlycklig?

Ne istället sitter jag här själv och det enda som står i vägen för att jag ska få träffa min fina, eller för att jag ens ska kunna leva, det är dom där jävla pengarna. Så fuck you som säger såna dumma saker, pengar gör en lycklig. punkt.

 

Nu är jag helt tom. Hej då.