I måndags fick jag sparken av olika anledningar, jag har fortfarande inte vågat säga nått till pappa då jag vet att han kommer fucking döda mig. Så här sitter jag hemma medans han tror att jag är och jobbar och jag får ljuga ihop historier om varför han inte behöver köra dit och hämta mig nu när han endå är i stan. 

Antar att jag berättar när jag har löst jobb-delen. Då har han ju inget att säga till om, eller?

 

Jag har träffat världens mest finaste tjej. Jag tycker om henne så det gör ont, och det blir inte bättre av att hon bor 170 mil ifrån mig. Hur ofta kommer vi kunna träffas liksom? Speciellt nu när jag står utan jobb och har typ 200 spänn som jag ska försöka leva på nu på nått jävla sätt.

 

Jag sa efter Cotten som bodde 3,5 timma ifrån mig att jag aldrig skulle kunna gå in i ett distansförhållande igen.

Och nu har jag fastnat för den här helt underbara tjejen som bor i stort sätt längst upp i Sverige. Även fast vi inte har känt varandra så länge så vet jag att jag inte vill släppa henne utan vill hålla fast vid henne i alla lägen och se vart det här kan ta oss. Typiskt flator, right..

Vet inte hur jag ska tänka eller hur jag ska försöka fixa saker och ting. Jag säger jämt att allt löser sig alltid och att man bara lever en gång. Mina motton här i livet. Men nu vet jag varken in eller ut. Det gör så ont bara. Antar att det är saknaden och ovetandet som skaver i hela kroppen.

 

Människor säger att pengar gör en inte lycklig. Jag som är urfattig då? Borde inte jag va överlycklig?

Ne istället sitter jag här själv och det enda som står i vägen för att jag ska få träffa min fina, eller för att jag ens ska kunna leva, det är dom där jävla pengarna. Så fuck you som säger såna dumma saker, pengar gör en lycklig. punkt.

 

Nu är jag helt tom. Hej då.

 

 

 

 

 

Jag har mycket tankar just nu, därför jag intar position i köket med x antal cigaretter insugandes i lungorna. 

Musiken är självklart i full gång. Älskade älskade musik, vad hade jag gjort utan dej!

Denna gång är det inte lugnade kamomillte som gäller utan kaffe i mängder, ska ju trots allt va vaken i sisådär 14 timmar till typ.

 

Tänker mycket på det här med kärlek. Denna tanke kan va i full gång hur länge som helst, tror aldrig man riktigt kan tänka klart inom nått som är så stort.

Jag känner att jag saknar nån i mitt liv. Jag tycker inte om att va själv även om det vissa studer är fruktansvärt skönt. Saknar att kunna hålla om någon som betyder nått för en, saknar att hata gå upp ur sängen på morgonen för den man älskar kan ligga kvar och sova om man själv ska iväg, saknar att få kyssas i mängder, saknar att ha någon att kunna va vaken hela nätterna med och bara prata och bara uppskatta varandras närhet, saknar att ha någon att dela sin dag med, saknar känslan av att komma hem efter en lång dag och ha någon som väntar på en, saknar att kunna lyssna på låtar som påminner om personen, som får en glad, saknar till och med känslan efter man har bråkat och blir sams igen. 

Listan är oändlig. 

 

Vart är personen som i svåra tider i ett förhållande inte ger upp utan kämpar istället? Det är ju trots allt det som gör att det håller. 

Tycker inte om korta förhållanden, känner inte att jag får ut nått av det. Gör någon ens det? 

 

Det finns en så fin människa där ute som jag längtar efter så mycket just nu. Som gör mig så glad.

Länge sen jag kände glädje på det här sättet. 

Tycker om känslan.

 

 

 

(Först och främst så vill jag säga att det här med att mina blogginlägg kommer upp på facebook,  det gör jag inte med flit, det kommer upp automatiskt för det är nått skit med bloglovin som jag inte kommer in på. Skit störigt)

 

 

Har tänkt lite på det här med att jag har alltid sagt efter jag och Amanda gjorde slut att nu jävlar ska jag va singel och det har vatt fruktansvärt skönt att bara kunna tänka på sig själv.

Men fan, nu är vintern påväg, det är fett mörkt ute och det enda jag kan tänka på är att jag pallar fan inte va singel längre. Jag vill så gärna vara det, känns så jävla meningslöst med massa fjuttiga förhållanden hit och dit. Det är bra i början men sen går fan varenda jävla förhållande utför, man blir singel och sen får man börja om på ny kula för att sen gå rakt in i skiten igen. Är så äckligt jävla trött på det där. Låter klyschigt att säga att man vill hitta någon man känner innerst inne att man kan va tillsammans med tills man typ dör, men hur jävla stor är den chansen? 

 

Det är nu frågan vi ställer oss här ikväll.

 

Mille, du lämnar mig aldrig, right?

Trodde jag hade blivit av med skiten, mådde så jävla mycket bättre så slutade ta mina antidepressiva.  Men idag har jag fått bevis på att det inte alls har försvunnit.  Fick gå hem två timmar tidigare från jobbet ikväll för jag inte pallade. 

 

Har en jävligt dålig magkänsla. Ska till läkaren imorgon och kolla upp min cysta i hjärnan som dom hittade för ett år sen..! Känns inte som det skulle va nått men går inte beskriva känslan jag har i magen, eller kroppen överhuvudtaget. Känner mig orolig,  rastlös, svag, hungrig men kan inte äta för jag mår illa. Kallsvettas gör jag också. Är trött men kan inte sova för jag har sån ångest över nått, men vet inte vad.

Kanske blandar ihop den med magkänslan, jag vet inte. Gränsen mellan dessa är hårfin. 

 

Jag ser mitt bröst som går upp och ned, det är hjärtats slag som syns. Så hårt slår det. Inte snabbt lilsom, men jävligt hårt. Tänk som att det vore en tung sten som ligger rakt på. Det gör typ ont. 

 

Jag brukar inte va orolig såhär, bara för att gå till läkaren. Därför skrämmer det mig att jag har den här känslan. Varför har jag det? 

 

Behövde skriva av mig. Nu ska jag ta en cigg och så ska jag återgå till sängen. Puss 

 

Asså dra åt helvete hur mycket drama det är runt omkring mig nu. Är det inte den ena är det den andra och allt blir bara kaos. Jag försöker alltid att inte blanda in mig i nått med endå hamnar man mitt i smeten.

Jag vill innerst inne inte någon människa illa, man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad men ibland brister det. Jag ber om ursäkt om jag någon gång är dum mot någon annan människa men förmodligen är det för att det är så mycket runtomkring.  Kanske inget att skylla på men ärligt, jag försöker vara en sån bra människa som möjligt för man får tillbaka så mycket mer! 

Jag vill att folk pratar med mig om det är nått och vad jag än säger eller gör så är tanken bakom det hela en god tanke och vill inget illa fast det kan uppfattas så ibland. Ärligt.

 

Jag vill inte höra mer skitsnack bakom andras ryggar, för jag kommer inte att prata med er om det i alla fall. 

Jag vill inte heller att ni kommer till mig och frågar om jag vet någonting om någon annan, fråga den personen själv i så fall. Va rak och ärlig och säg vad du tycker, men till den personen, och säg det på ett bra sätt. 

 

En människa kanske inte har en aning om att den gör fel på nått sätt och hur ska den personen då kunna ändra på sig om skitsnacket går bakom ryggen?

 

Tänk alltid tvärtom. "Hade JAG velat det här?".

Som sagt, behandla andra som du själv vill bli behandlad så kan inget gå fel.

Såra aldrig en annan människa, visa medkänsla. 

 

Hoppas ni som läser det här får er en tankeställare.

Ta hand om er!

 

 

Det va ju precis det här som inte skulle hända.

Men nu sitter jag här, funderar över känslan i magen och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Känns så jävla nice, men Matilda - IGEN eller?  Ne skärpning förfan.

 

Vill så mycket men kan göra så lite åt saken och det fuckar upp mitt huvud totalt. Fast antar att jag kan säga att det är på ett bra sätt. Ett dumt jävla bra sätt. 

 

Ikväll slutade det med att jag blev ensam och här sitter jag i mitt kök, lyssnar på chill kärleksmusik och kedjeröker. 

 

Läser om allt, upprepar, väntar. Händer inget.  

Inte ett skit händer det. Hur mycket jag än vill, men endå inte. Åh beslutsångest över känslorna.

Visste inte att man kunde ha det på ett sånt här sätt.

 

Antar att det gäller att vänta och se, inte som att jag har någon brådska i alla fall. 

 

Ne, imorgon går jag raka vägen till affären och lägger mina sista pengar på papper och penna för nu har jag så mycket att få ur mig annars kommer jag få psykbryt. 

Trodde bloggen skulle hjälpa till lite men vafan, funkar ju inte om jag ska behöva skriva i gåtor.  

Handlar om att visa respekt,  behandla andra som du själv vill bli behandlad, va ärlig och säg alltid vad du känner. En dag kan det va försent.  

 

Jag längtar så fruktansvärt mycket efter det där lilla. Känslan går inte att förklara.  

 

"Det löser sig. Allt löser sig alltid"

Ja det hoppas jag verkligen.  

 

Vill komma ihåg den här dagen på nått konstigt sätt, så lägger upp en bild som påminner om kvällen men även efter ett fett bra gympass idag. 

 

 

C som i chilla under fläkten hela kvällen.  Typ. 

 

Okej guys, för er som inte känner mig så fick jag cpryck för lite mer än två veckor sen att börja träna och har tränat i stort sätt varje dag sen dess. Ni som känner mig fattar precis vad jag menar. Hallå, det enda jag gör nu för tiden är att bomba instagram med träningsbilder. 

 

Tänkte ta upp lite varför jag fick det här rycket.

Grejen är att jag har alltid i hela mitt liv vatt smal men för ett tag sen när jag och mitt ex gjorde slut så gick jag ner till 45kg, bara sådär och så insåg jag att jag inte alltid kommer va smal och att en dag kan det bli så att det bara smäller till. Sååå dum nog som jag var så försökte jag sluta äta, men älskar ju mat så fick den smarta idén att om jag blev hungrig så va det ju bara att äta, dra till toan och sen spy upp allt. Fyfan va smart jag tyckte att jag var. Inte överdrivet mycket liksom, men tänkte att de gånger jag verkligen äter mat så kunde jag äta tills jag blev mätt sen va det bara att inta position inne på toan och så slapp jag få ångest över vad jag hade tryckt i mig. Det va en sån lättnad när det va överstökat, för ärligt talat, vem Gillar att spy egentligen? Fan nått av det värsta som finns. 

Tänkte att nu när jag är smal så måste jag hålla mig smal.

 

Det va en dag då min lillebror bjöd ut mig på mat för han skulle flytta till norge och det första jag gör när jag hade ätit klart är att "bara gå på toan". Det är efter det jag insåg att fan Matilda, såhär går det ju inte att hålla på, skärp dej nu! Min lillebror bjuder mej på mat och jag går och kör fingrarna i halsen det första jag gör. 

 

Så jag lägger av, bara sådär och går och funderar ett par veckor hur jag ska fixa det här nu. Jo men vafan, jag börjar träna!  Har ju velat det innan men har vatt alldeles för lat. Jag va inte direkt rädd för att gå upp i vikt på så sätt, bara att min kropp skulle va fulare än va den va och med fett på kroppen skulle den va fulare. Skeva, dumma tankar. 

Ne men visst jag började istället att träna, äta nyttigt och inte spy.  För va smart nog att fatta att om jag bara åt rätt och rörde på mig så kunde jag va lugn liksom.  Och nu är jag här, har bara hållt på i två veckor, men fan så mycket bättre jag mår. Mitt enda bekymmer nu är att det ska bli som ett beroende. För jag vet att om jag skulle skita i det, i att träna, och om det sen skulle "smälla till" så skulle jag aldrig få fingrarna ur röven till att börja träna igen. Vet att det skulle ta sån tid att se skillnad på min kropp, och dom som känner mig vet att om jag vill nått så ska det ske jävligt snabbt och jag skulle aldrig ha tålamod till det. Men det återstår att se, inte direkt att jag strävar efter att bli träningsnarkoman. Vill bara kunna ha kontroll på min kropp liksom. Men det kommer med tiden!

Känns som jag kommer få ett samtal av min kära mor någon dag framöver när hon inser att jag har börjat blogga igen och ser det här. 

Huvudsaken är att jag mår bra nu, right? 

 

Nu ska jag sova, ledig från jobbet imorgon så blir att gå upp tidigt, träna sen åka till överum och städa ur våra skitlägenheter som jag och mitt ex inte har gjort än. Skönt att få det gjort! 

 

Nu kommer jag fan börja blogga igen, tänker ta ut allt här, tänker skita i vad andra tycker.  Aaaaallt kommer stå, har jag gjort nått dumt så jaa då tar jag den smällen sen i så fall. Vet att det inte kommer va särskilt många läsare i alla fall, lustigt när jag inte har bloggat på femtioelva år typ. Behöver ha ett ställe där jag bara kan dampa av mig. Dagbok är för mesar, i do it the awesome way där alla kan läsa om mitt skitliv som till och från faktist är ganska bra endå. 

En del är ganska förbjudet att få veta faktist,  men kommer ha små kodord som inte någon dum jävel kommer fatta i alla fall. Okej dubbelmoral på mej när jag skriver att allt kommer stå, men det kommer ju faktist stå fast omformulerat. Om det handlar om någon viss person eller nått sånt så kommer den personen garanterat fatta fast jag inte skriver namn, för sååå kul ska vi inte ha det! Bara för att jag nu tänker öppna upp mig så betyder det inte att folk i min omgivning vill det, så lite respekt får jag väll ta och visa.  

Frågar någon om nått som står i bloggen så kommer jag inte svara på det, så är ni nyfikna behöver ni inte ens tänka tanken. Mamma och pappa lär väll inte va stolta,  så gör mig en tjänst,  speciellt mamma - ge fan i att läsa min blogg. Älskar er!

 

Ja det va väll det. 

 

You only live ones. Peace

Pratar om inget som vanligt. Snorig som fan, jappjapp