(Först och främst så vill jag säga att det här med att mina blogginlägg kommer upp på facebook,  det gör jag inte med flit, det kommer upp automatiskt för det är nått skit med bloglovin som jag inte kommer in på. Skit störigt)

 

 

Har tänkt lite på det här med att jag har alltid sagt efter jag och Amanda gjorde slut att nu jävlar ska jag va singel och det har vatt fruktansvärt skönt att bara kunna tänka på sig själv.

Men fan, nu är vintern påväg, det är fett mörkt ute och det enda jag kan tänka på är att jag pallar fan inte va singel längre. Jag vill så gärna vara det, känns så jävla meningslöst med massa fjuttiga förhållanden hit och dit. Det är bra i början men sen går fan varenda jävla förhållande utför, man blir singel och sen får man börja om på ny kula för att sen gå rakt in i skiten igen. Är så äckligt jävla trött på det där. Låter klyschigt att säga att man vill hitta någon man känner innerst inne att man kan va tillsammans med tills man typ dör, men hur jävla stor är den chansen? 

 

Det är nu frågan vi ställer oss här ikväll.

 

Mille, du lämnar mig aldrig, right?

Trodde jag hade blivit av med skiten, mådde så jävla mycket bättre så slutade ta mina antidepressiva.  Men idag har jag fått bevis på att det inte alls har försvunnit.  Fick gå hem två timmar tidigare från jobbet ikväll för jag inte pallade. 

 

Har en jävligt dålig magkänsla. Ska till läkaren imorgon och kolla upp min cysta i hjärnan som dom hittade för ett år sen..! Känns inte som det skulle va nått men går inte beskriva känslan jag har i magen, eller kroppen överhuvudtaget. Känner mig orolig,  rastlös, svag, hungrig men kan inte äta för jag mår illa. Kallsvettas gör jag också. Är trött men kan inte sova för jag har sån ångest över nått, men vet inte vad.

Kanske blandar ihop den med magkänslan, jag vet inte. Gränsen mellan dessa är hårfin. 

 

Jag ser mitt bröst som går upp och ned, det är hjärtats slag som syns. Så hårt slår det. Inte snabbt lilsom, men jävligt hårt. Tänk som att det vore en tung sten som ligger rakt på. Det gör typ ont. 

 

Jag brukar inte va orolig såhär, bara för att gå till läkaren. Därför skrämmer det mig att jag har den här känslan. Varför har jag det? 

 

Behövde skriva av mig. Nu ska jag ta en cigg och så ska jag återgå till sängen. Puss 

 

Asså dra åt helvete hur mycket drama det är runt omkring mig nu. Är det inte den ena är det den andra och allt blir bara kaos. Jag försöker alltid att inte blanda in mig i nått med endå hamnar man mitt i smeten.

Jag vill innerst inne inte någon människa illa, man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad men ibland brister det. Jag ber om ursäkt om jag någon gång är dum mot någon annan människa men förmodligen är det för att det är så mycket runtomkring.  Kanske inget att skylla på men ärligt, jag försöker vara en sån bra människa som möjligt för man får tillbaka så mycket mer! 

Jag vill att folk pratar med mig om det är nått och vad jag än säger eller gör så är tanken bakom det hela en god tanke och vill inget illa fast det kan uppfattas så ibland. Ärligt.

 

Jag vill inte höra mer skitsnack bakom andras ryggar, för jag kommer inte att prata med er om det i alla fall. 

Jag vill inte heller att ni kommer till mig och frågar om jag vet någonting om någon annan, fråga den personen själv i så fall. Va rak och ärlig och säg vad du tycker, men till den personen, och säg det på ett bra sätt. 

 

En människa kanske inte har en aning om att den gör fel på nått sätt och hur ska den personen då kunna ändra på sig om skitsnacket går bakom ryggen?

 

Tänk alltid tvärtom. "Hade JAG velat det här?".

Som sagt, behandla andra som du själv vill bli behandlad så kan inget gå fel.

Såra aldrig en annan människa, visa medkänsla. 

 

Hoppas ni som läser det här får er en tankeställare.

Ta hand om er!