Min vikt (långt inlägg)
Har hört väldigt mycket idag om vikt efter att jag har berättat på facebook att det är en tjej som har påstått att hon har pratat med mej och att jag har berättat för henne att jag tydligen ska ha haft ätstörningar pga min mamma skulle ha varit tjock när hon var yngre och sedan tvingat mej att gå ner i vikt, eller nått? Tvingat mej spy typ.
Det här är inte sant, inte någonstans! Både min mamma och pappa har varit sjukt smala när dom har vatt små, därefter har det blivit så med mej med. Jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt.
Det är bättre nu mot när jag var mindre.
Min vikt:
9 år: 18 kg (normalvikt för en 3-4 åring)
10 år: 20 kg (normalvikt för en 4-5 åring)
11 år: 22 - 25 kg (normalvikt för en 5 åring)
12 år: 25 - 30 kg
13 år: 30 - 34 kg
14 år: 35 - 38 kg
15 år: 38 - 42 kg
16 år: 42 - 45 kg
17 år: 45 - 52 kg
18, snart 19 år (idag) : 47 kg
Jag har aldrig riktigt sett mej som så smal, har tänkt att jag är lika stor/liten som vem som helst.
Har alltid fått höra att jag är smal, till och med äckligt smal.
Föräldrar till mina kompisar, till och med läkare har undrat om jag har/hade en ätstörning,
läkare har till och med frågat om jag ens har fått mat hemma, detta kommer jag inte ihåg då jag va så liten (det är farmor och mina föräldrar som har berättat om detta)
Vet ni när jag använde mina första tighta jeans som va lagom i längden,
I 8:an! Då var jag alltså 14 år.
Jag kommer ihåg en gång, tror det var i 6an, då jag skulle prova ett par gamla byxor som jag bara hade använt en gång på en skolavslutning ca 2 år innan. Jag ställde mej i spegeln och skulle pröva mina byxor (linnabyxor typ), givetvist hade dom blivit mindre mot när jag använde dom första gången. Jag kommer ihåg att jag knäppte byxknappen, och dom satt för tight runt midjan vilket gjorde att "fettet" på höfterna liksom vek sig över på kanterna nivet, som när man tar på sig ett par för små jeans och man får värsta kärlekshantagen.
Det stack ut lite, lite över byxkanten och jag blev så sjukt glad, det hade ju aldrig hänt mej innan.
Jag kände mej kvinlig på något sätt, att jag började få former.
Nästan hela mitt liv, framtill 8-9:an, har jag velat gå upp i vikt, medans någon typ började gråta över att dom hade gått upp ett kilo så blev jag så glad och gick och sa det till alla typ. "Jag har gått upp ett kilo".
Såklart början man tycka att man är tjock istället när man kommer in i fjortisåldern, eller man säger det i alla fall fast man kanske inte är tjock. Så kunde jag vara.
Verkligen hela mitt liv har jag hela tiden fått höra att jag är så smal, och jag måste gå upp i vikt.
Men det gick inte för mig, hur mycket jag än åt! För tro mej, äta kunde/kan jag verkligen!
Dom som inte har fått höra dom här sakerna hela livet vet inte hur det känns att få höra det.
Alla tänker väll "Men det är ju bättre att vara smal än tjock", och därför tror folk inte att man blir sårad när man konstant får höra att man är sååå smal. Men det sårar precis lika jävla mycket som för en person som istället blir kallad fet. Inte många som tror det, men jag lovar, får man höra det så ofta så tröttnar man ganska fort.
Tror aldrig riktigt jag har kunnat ha på mej ett par tighta trosor eller bikini utan att dom har hängt fram tills jag var 13-14.
Kommer ihåg när alla började använda stringtrosor, jag och mamma (pappa va nog med t.o.m) var och letade efter de minsta vi kunde hitta, stl 32? Vi hittade trosorna, men såg med en gång att dom var alldeles för stora.
Jag ville ju verkligen ha ett par stringtrosor eftersom alla andra hade det. Det gick så långt att jag klippte sönder ett par vanliga trosor för att sedan kunna sy dom som ett par string. Därefter kom jag på att man kan ju köpa stringtrosor och sy in dom, och det gjorde jag, i typ 2 år kanske? Patetiskt, eller hur?
Tror jag gick i 5-6an då.
Är man så smal som jag var så bildar kroppen automatiskt hår.
Vilket ledde till att jag hade jätte håriga armar, fram tills 8-9an, då jag insåg att jag kunde raka dom.
Det gjorde jag fram tills för kanske 2 månader sen, nu orkar jag inte liksom bry mig när man endå har massa kläder på sig. Men det kommer nog säkert att bli så att jag fortsätter i sommar igen när man hela tiden går med kortärmade tröjor. Håriga ben hade jag också, dom började jag raka i 4-5an och har nu rakat dom konstant i alltså 8-9 år.
Har aldrig fattat hur smal jag var när jag var när jag var mindre fram tills man ser gamla videos och bilder.
Då förstår man varför man alltid har blivit kallad smal.
Men jag förstår inte riktigt nu om folk skulle säga att jag är jätte smal, för jag ser mej som vem som helst.
Folk känner igen mej som den "blonda, smala" eller " den "långa smala". Och jag förstår inte riktigt varför det innehåller "smal" ? Jag vet att jag inte är tjock (fast att jag säger det ibland, som alla tjejer gör), men SÅ smal är jag inte som nästan alla verkar tycka. Jag är normal nu.
Det här är en video på mej från när jag spelade Teater i 5-6an. Nu i efterhand har jag vetat att jag var väldigt smal när jag var liten, men det var inte fören jag såg bl.a. den här videon, som jag verkligen såg hur benig jag var!
(jag bakom stolen i början)
Vill bara säga till er - Tänk er för vad ni säger, det kan såra mer än vad ni tror.
Ni vet inte vad just den personen har varit med om, eller om man bara är född på ett visst sätt.
Ta hand om er, kram!
En del är smala genetiskt och har lite för bra ämnesomsättning, medan en del är födda med kraftig benstomme o lit extra hull.
Huvudsaken är att man mår bra, psykiskt och fysiskt.
Sen kan folk bara hålla käften :)
Jag tycker att du är jättefin, och kan förstå hur jobbigt det måste varit att inte hitta kläder som yngre...
I've been there too, bara det att jag var för stor.
Minns att jag avskydde att behöva handla på damavdelningen redan som 10-11 åring.
Men det verkar jämna ut sig mer eller mindre med åldern.
Ingen är perfekt, men ingen är den andra lik, så vad är perfekt då egentligen?
Gillade det här inlägget, ta hand om dig o hoppas vi ses snart :)
Kramar, Bexy <3
Din pappa o jag VET exakt hur det känns att bli kallad både det ena o andra pga vikten. Jag var ett riktigt "Benrangel", "Skelett" el i vissas ögon fick man höra att man hade "Mannekängkropp", INGET av det var roligt att höra !!! Jag åt som en häst, både vanlig mat o godis i mängder...inte ett gram ökades på min kropp. Din far likadant. Din farmor har berättat hur svårt det var att hitta byxor till honom. Hon fick sy om allt hon köpte, inget passade. Tills en dag när hon hittade byxor som satt perfekt, då köpte hon flera par med en gång. Så detta bekymmer har funnits på båda dina föräldrars sida hela tiden. Jag var den enda i min syskonskara och du blev "tunnast" utav din bror och dig. Ja, vi hade bekymmer med dina kläder hela tiden precis som du skriver, men vi försökte oxå lösa det, så du skulle kunna ha liknande kläder som dina kompisar. Lyckades väl skapligt... Smala kan få håriga armar, ben mm, det beror ju på att kroppen känner av detta o för att skydda mer växer håret kraftigare. Minns även det när du kom hem gråtande för att du blivit mobbad o kallad "Apan" för att du hade håriga armar. Du skulle absolut ta bort det, men vi tyckte du var för ung för att börja raka dina armar, så vi var väl lite osams då, Slutade med att du gjorde det själv utan att vi visste. Sen finns det ju kanske en anledning till att inget fastnat på dig o mig trots att vi vräkt i oss mat, godis etc.... Vi hade/har ju energi så vi kan sälja till dom som vill ha....har väl ändock skärpt oss både du o jag, men krävs det...så ger vi oss aldrig. Eller hur ? Och du framför allt har ALLTID varit ett riktigt energiknippe, aldrig still utan saker ska hända hela tiden...då kan det heller inte fastna så mycket, utan kroppen gör av med allt lika fort som man stoppar det i munnen. Ja du Matilda....det är inte lätt, men att detta skulle komma fram nu när du är i vuxen ålder, plus att de anklagar mig för att ha varit tjock som liten o att jag under din uppväxt skulle ha tvingat dig att spy för att inte du skulle bli kraftig...ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag tycker bara det är tragiskt o patetiskt....o jag blir även ledsen o helt bestört för en sån anklagelse. En mor skulle väl aldrig vilja skada sitt barn på något sätt !!! Och har man som mor (och far) gått igenom samma sak som sin dotter, så gör man väl istället allt för att försöka hjälpa. Och jag tror vi har gjort vårt bästa....hoppas det <3
Hur som helst Matilda, vi älskar dig, Linus älskar dig o dina kompisar älskar dig....
Du ska inte bry dig om att lyssna på skitsnack när du själv vet sanningen o vi andra vet sanningen !!! Ärftlighetens faktor kommer vi inte ifrån.....
Gör inte tabben att reta eller kalla någon nått, du vet hur det kan plåga en vad det än gäller. kom ihåg att alla är Unika, värdefulla o världens goaste människor bara de får tillfälle att visa det. Alla ska vara rädda om alla...imorgon kan det vara försent....sprid bara possitiv energi o gläd människor runt omkring dig....Var ett föredömme, visa vägen !!!
Älskar dig, Dotra mi´ <3<3<3
Kramar Mami
haha, japp visst är det våran melon :D skapligt mys de va
SV: Tack detsamma :)
Förstår att det måste vara jättejobbigt att vara så smal :/ Många tror ju att bara för någon är så smal har den anorexia. Tycker det är hemskt att folk ska kränka alla andra hela tiden.
